Har du varit utan en person ett långt tag? Sådär länge som inte är en vecka eller tre veckor utan en person? Sådär långt bort som inte är en mil eller 2 timmar? Som inte är en nämen hej det var längesen utan en person?
Den 25 Maj kramades jag och min syster hejdå på en parkeringficka utanför ICA. Vi sa mellan kaoset av tårarna att Sju månader är ju inte så länge. Vi ses snart, jag älskar dig och sen åkte jag till Polen med min klass i fyra dagar och hon själv till USA i ett år.
Det är svårt att veta hur mycket man kan sakna en person, hur mycket mycket är.
Men jag saknar dig. Mycket.
Jag saknar att gå ut och gå tillsammans även fast jag hatar att gå ut och gå och hur vi pratade om saker som är svåra så det blev lite lättare och hur vi pratade om saker som är lätta som gjorde att vi skrattade.
Jag saknar sättet vi lyssnade på musik i din bil tillsammans, den där speciella låten som får mig att le och tänka på dig.
Jag saknar att höra smeknamnen bara du säger som jag egentligen hatar och som ingen annan förstår.
Jag saknar att få dina kramar som doftade dig och att höra ditt skratt.
Jag saknar dig syster.
Den 23 December ses vi igen på din sida av Atlanten och jag försöker att inte gråta när jag tänker på det men det gör jag ändå.
På sistånde har mycket hänt, jag har lärt mig namnet på många nya människor och nu sliter jag ur mitt hår på mattelektionerna i en ny skola. Dansen har börjat och jag kämpar vidare med min vardag som alla andra. Anledningen till att jag inte har skrivit något på länge är eftersom jag inte vet vad jag ska skriva. Så jag har läst stället, läst vad poeterna skriver om sina liv och hur deras tillvaro blir mer och mer skit och deras dikter mer ch mer vackra. Kanske inte den mest muntraste läsningen menåh så underbart. Om jag måste bestämma mig för favoriter så skriver Shane Koyczan, Sarah Kay och Charles Bukowski fina ord. Men något som är bättre än att läsa poesi måste nog vara att lyssna på den. Här kan ni göra just det.
Jag har glömt bort att berätta att jag och Sanna drog en spontanare och bokade biljetter till Håkans enda spelning 2014 i Göteborg!! Hur vi ska komma dit är fortfarande oklart, och hur mycket pengar det kommer gå på det hela. Men jag är så lycklig att jag kommer få se honom i år igen att det inte spelar någon roll. Jag har börjat planera till en sjömansklänning jag tänkte sy på slöjden i vitt och marinblått, om den blir fin tänkte jag ha den och min sjömansmössa på konserten. Och såklart kommer jag ha min tygpåse i handen, jag längtar så.
Klockan är åtta, bandet innan har gått av scenen och vi sätter oss ner så gott det går. Publiken har tätnat kraftigt och man får bokstavligen sitta på platsen man stod på. Jag fördriver tiden med mobilen och diskuterar olika konserter med en tjej med glitter runt ögonen.
Spänningen byggs upp och folk börjar trycka på från alla håll, men fast detta tar någon ton och snart sitter vi alla och sjunger Känn Ingen Sorg högt och helt magiskt.
Hur det kändes när draperierna hissades åt sidan och Håkan stod där, var helt overkligt. När folk frågar mig hur Håkan Hellström var, kommer jag aldrig veta hur jag ska svara, det var något man inte kan ta på, man kände det inuti sig, djupt in i själen. En känsla av eufori och sorg, glädje och förtvivlan.
Hur jag brast ut i gråt när jag hörde tonerna till Försent för edelwiess och Nu kan du få mig så lätt, hur knäna svek mig och vi alla skrek ut orden i natten som om våra liv hängde på det. Det var inte sättet Håkan såg ut, det är sättet hans musik, texter och röst tillsammans låter. Något som inte behöver förstärkas med klädombyten, dansare eller coola ljus.
Den vackraste stunden var när Valborg började spelas, Håkan slutade sjunga och allsången ekade ut genom publiken. Håkan lät oss sjunga och satt sig ner istället för att lyssna, efter en stund tittade han ut genom publiken och sa ”Alltså fan Stockholm.”, man riktigt såg hur rörd han var.
Sedan när hans tid var slut, när bandet lämnat scenen och bara Håkan var kvar så satte han sig på en högtalare och hämtade andan, vinkade i flera minuter. Sedan log han mot oss och sa ”tack mina vänner”, då kändes det bara så klart. Men inte på ett dåligt sätt, han gav oss lite tid att komma tillbaka till världen, bara satt där och tog emot vår kärlek.
Efter han hade gått och lämnat oss med alla känslor i natten var man tvungen att gå hem. Även om det enda man ville var att stanna kvar hela natten,
Så vi vandrande gatorna hemi den svarta natten, med en sjömansmössa nertryckt på huvudet, konfetti i håret och ett hjärta fullare men ändå tommare än innan.
Jag ber alla att respekterar mina rättigheter till dessa bilder, för om ni även läste detta inlägg så förstår ni nog hur mycket dem här bilderna betyder för mig. Tack för att ni respekterar mina minnen.
Bilderna är tagna med Canon 1000D, vissa med standardobjektivet och andra med Tamrons Långzoomobjektiv.
