Spänningen byggs upp och folk börjar trycka på från alla håll, men fast detta tar någon ton och snart sitter vi alla och sjunger Känn Ingen Sorg högt och helt magiskt.

Hur det kändes när draperierna hissades åt sidan och Håkan stod där, var helt overkligt. När folk frågar mig hur Håkan Hellström var, kommer jag aldrig veta hur jag ska svara, det var något man inte kan ta på, man kände det inuti sig, djupt in i själen. En känsla av eufori och sorg, glädje och förtvivlan.

Hur jag brast ut i gråt när jag hörde tonerna till Försent för edelwiess och Nu kan du få mig så lätt, hur knäna svek mig och vi alla skrek ut orden i natten som om våra liv hängde på det. Det var inte sättet Håkan såg ut, det är sättet hans musik, texter och röst tillsammans låter. Något som inte behöver förstärkas med klädombyten, dansare eller coola ljus.

Den vackraste stunden var när Valborg började spelas, Håkan slutade sjunga och allsången ekade ut genom publiken. Håkan lät oss sjunga och satt sig ner istället för att lyssna, efter en stund tittade han ut genom publiken och sa ”Alltså fan Stockholm.”, man riktigt såg hur rörd han var.

Sedan när hans tid var slut, när bandet lämnat scenen och bara Håkan var kvar så satte han sig på en högtalare och hämtade andan, vinkade i flera minuter. Sedan log han mot oss och sa ”tack mina vänner”, då kändes det bara så klart. Men inte på ett dåligt sätt, han gav oss lite tid att komma tillbaka till världen, bara satt där och tog emot vår kärlek.

Efter han hade gått och lämnat oss med alla känslor i natten var man tvungen att gå hem. Även om det enda man ville var att stanna kvar hela natten, 

Så vi vandrande gatorna hem i den svarta natten, med en sjömansmössa nertryckt på huvudet, konfetti i håret och ett hjärta fullare men ändå tommare än innan.