Håkan Hellströms konsert var allt jag hade hoppats det skulle vara. Det var magiskt och det var underbart och det var obeskrivligt fint. Jag hade min klänning som jag hoppades jag skulle kunna ha den dagen i januari som vi beställde våra gyllene(dock svartvita, men ganska gyllene för mig) biljetter. Fastän den var lite sne här och där.

Att vara på plats för att slå ett historiskt rekord var underbart, men en konsert på slottskogsvallen hade varit fint det också. Lite mer privat och så. Men det var allt jag ville att konserten skulle vara. Håkan var till och med mer förtrollande än förra gången, så jag är glad ändå.

Mer än så orkar jag inte riktigt säga, eftersom jag är väldigt sjuk och groggy och ganska deprimerad eftersom detta händer på min första sommarlovsvecka. Jag tror att ni kan gå tillbaka ett år i arkivet och läsa om förra årets konsert så kan den nog beskriva känslan lite bättre, även fast den är lite småtöntig.